Ibland blir inte allt riktigt som man tänkt sig. Det har gått två veckor nu. Med foten i gips. Ytterligare tre veckor kvar. Med foten i gips. Känner mig inte särskilt smidig och definitivt inte aktiv. Hur lyckas jag? För två år sedan bröt jag fingret ur led i trappan när jag kom ut från Badhuset. Det gick ju inte så bra. För två veckor sen var det dags igen. På en innebandyträning. En träning. Inte ens match. Vred foten precis som vid en vanlig stukning. Sov med tryck hela natten men inte hjälpte det. På akuten fick jag det muntra beskedet. ”Den är av”. ”Foten är av rakt över fotknölen”. Är det ens möjligt?!

Men min mor påminde mig så fint. Framrutan är större än backspegeln… och det är verkligen så sant. Nu försöker jag få till en fungerande vardag. Blicka framåt, ta vara på de små stunderna man kan. För visst kan man njuta lite med en bruten fot. Speciellt när mannen och barnen eldar brasa och min mor serverar mig kaffe. En fin dag i Kajtovik!